Våga ta hjälp om det behövs. Jag tog hjälpen och berättar för er här.

Hej,
Jag har varit mycket dålig på uppdatering. Men min bipolära sjukdom tog mig långt ner. Så jag behövde akut hjälp innom sluten vård. Jag valde att ta den hjälpen för jag såg att de var till behov.  Många skäms över att ta hjälp på sluten vård, men varför skämmas för sin sjukdom?
Varför skämmas för att man mår dåligt.
Det kan hända precis vem som helst att behöva ta sluten vårdens hjälp innom psykiatrin.  Jag kan dra ett exempel om en person jag mötte utanför psykiatrin.
Det var en mycket fin person med familj, jobb och fullt frisk utan diagnoser. Efter att vi pratat ett tag berätta jag om mina diagnoser och qtt jag fått ta slutenvårdens hjälp. Denna person berätta då att hon jobba innom psykiatrisk vår och nyss fick ta slutenvård behandlingen själv.
Jag fick då upp ögonen och såg att verkligen vem som helst kan behöva den vård.

Men tillbaka till mig. Jag tänkte berätta om vården där inne. När jag väl kom in på akuten på psykiatriska mottagningen fick jag vänta på min tur att träffa en läkare. När det väl var min tur fick jag förklara min situation och att den blivit sämre.  Efter att jag pratat klart med läkaren konstaterade han att jag vat i behov av inläggning.  Jag fick då komma upp till avdelningen. Väl på avdelningen gick jag och la mig sv orklös het. Jag var så utmattad av ångest och inte sovit på flera nätter.  Efter några dagar där inne inlåst tillsammans med massa andra folk med olika besvär får jag träffa en läkare igen.  Denna gången konstatera läkaren efter att kollat över min medicinering, att jag hade allt för liten dos av min stämnings stabiliserande

Medecin. Jag fick då veta att jag inte ens hade en barn dos, av den medicin som ska hjälpa mig med den bipolära sjukdomen.  Dem konstatera att jag ska vara kvar tills den är helt insatt och jag är mera stabil i mitt psyke. Jag grät varje dag där inne. Det var en kämpan hade inte någon familj runt mig där inne. Jag sakna min hund. Men jag var tvungen att kämpa för att sedan komma hem till alla. När medecinen börja göra verkan blev det bättre jag såg allt i en annan värd. Jag var inte alls lika ledsen och ångest fylld. Jag träffa bra vänner där inne och vi blev som en familj och stötta varan i allt. Väl efter två och en halv månad var jag klar för utskrivning. Jag fick då beröm att jag klarat mig med så låg dos i nästan ett och ett halvt år. Jag fick äntligen komma hem till min säng och min lägenhet samt mina djur. Jag var så glad men innan utskrivningen hade vi en vårdplanering hur vården skulle

Fortsätta hemma. Denna vårdplanering tänkte jag berätta mera om nästa gång.

Hoppas ni har förståelse för dålig uppdatering.

Glöm inte att ta vård om ni behöver.  Det är då ni är starka ni visar mogen het och att ni vill ha hjälp till ett så bra liv som möjligt. Det är av styrkan man gör det oavsett vad alla andra säger. Dem riktiga och ärliga personerna i livet finns kvar oavsett vilken hjälp du tar eller vilka diagnoser vi har. Kämpa på nu vi klarar mer än vi tror med diagnoser. Ta det bara i din takt!

Mvh eugenia.

Först närstående och dig själv med ADHD.

Hej,
som sagt har jag hjälp nu utanför hemmet. Jag gick ner mig en hel del av stressen runt mig. Så aggression problemen stod upp från ADHD diagnosen, samt blev jag väldigt impulsiv så får special hjälp. Den bipolära fick mig att gå i högvarv sen ramlade jag ner på bott och fick mycket ångest attacker. Så det blev en röra med att ADHD diagnosen samt bipolära diagnosen. ADHD diagnosen fick mig att få impulser i samband med att jag var så ångest fylld av min bipolära. Jag såg själv att jag behövde ta lite hjälp och att jag kanske behövde höja mediciner. Jag tog hjälpen och rätt hade jag. Medicinerna behövdes höjas och ändras lite. Jag blev så glad att jag själv kände av kroppen så bra denna gång.
Men som sagt för oss med diagnoser tar det betydligt längre tid att lära känna sig själv. För mig tog det 18 hela år. Men lång väg har jag kvar och lära mig känna av kroppen. Men vi alla kan, lita på dig själv och låt det ta den tid det tar. Vi är ju människor vi också. Vi har också känslor men vi lär oss under olika lång tid att känna av våra kroppar och signaler. Du som kanske har ADHD eller en annan diagnos. Just du kommer också kunna detta men låt det ta sin tid vi klarar så mycket mera än vi tror. Men som jag sa för mig tog det 18år att känna varnings signaler som andra kanske gör redan i ungdomen. Men jag fick min diagnos redan vid 9års ålder och det är nu jag förstår mera. Jag lärde mig i somras att känna av när jag blev för hyper aktiv och behövde fylla på med en 10mg ritalin.
(Ritalinen har jag för ADHD. )
Men än ibland kan jag ha lite svårt med att känna när det behövs. Men oftast kan jag känna av det. Det är också en grej som tagit mig MÅNGA ÅR. Men ge inte upp du kommer också klara av det. Du är också stark. Men ibland kan det kännas hopplöst då folk inte förstår dig rätt. Kanske kan det vara i skolan, jobbet eller på någon annan plats. Då du klarade något igår men idag glömt det helt hur man tex räknade ut ett matte tal?

Du har säkert fått höra dessa meningar många gånger.

"Men du igår klarade du av detta. sätt dig ner och försök eller byt sida i boken"

"Nu slutar du krångla jag vet mycket väl att du klarar av detta."

"Du kan bara du vill"

Det var några exempel. Men med ADHD så glömmer man lätt saker. Det är inte bara du. Det är jag också och många andra. Eller du kanske har fått höra någon gång från någon som ställer krav på dig att du ska göra tio saker. Sen tittar du på pappret eller tavlan eller vad det nu kan vara. Där det står alla tio saker du ska göra och tänker. "SKA JAG GÖRA ALLT DET DÄR"
Sen säger du kanske
"jag kan Inte det där" eller så kanske du säger. "Ska jag göra allt det där aldrig".
Varför du säger så är inte för att du inte vill. Eller att du kanske inte kan. Antingen kan du eller inte. Men med diagnosen ADHD. Eller autistisk diagnos av något slag. Så ser man bara ett stort berg med saker någon kräver att du ska kunna. Där låser man sig och vill inte ens försöka. Det är på grund av våra svårigheter. Vi klarar inte samma krav. Det blir för mycket och då kan det sluta med att man får ett hysteriskt utbrott eller också blir ledsen att man inte klarar det alla andra gör. Men du kanske klarar en grej innan det blir en karusell i hjärnan. Tänk tyst i din hjärna då. "Nu var jag riktigt duktig jag klarade en av sakerna från alla dessa krav" sen försöka tänka bort vad alla andra säger och tycker. Du var ju duktig och klarade en sak. Eller så kanske du försökte klara en av grejerna du fått krav på dig men kanske inte klara det. Då tänker du samma visa. "Jag är så duktig jag försöker. Nästa gång kanske jag klarar av detta fast mina svårigheter." Tänk bara att du är bäst som försöker. Låt inte någon förstöra din stolthet fast dina diagnoser gör det svårare. Du är bäst på ditt sätt!
Du kommer klara mera med tiden. Låt det ta den tid JUST DU BEHÖVER. Det kommer komma en dag du klarar mera och mera.

/Eugenia

En bok jag rekommenderar om ADHD

Hej, jag lägger upp några bilder från boken jag rekommenderar. Denna bok är både lätt läst och lätt att förstå. Jag själv med ADHD känner igen mig väldigt mycket. Jag har ännu inte läst ut den. Men kommer att skriva under helgen om ADHD mer. Jag hoppas jag orkar med det, jag är fortfarande och får hjälp utanför hemmet med min bipolära sjukdom. Men ska göra allt för att orka med att berätta mera.

/Eugenia

Bipolär

Hej,
det var ett tagsen jag skrev nu. Men tyvärr har min bipolära diagnos spökat till det av vardags stress. Jag kommer att vara aktiv här mera när allt ordnar upp sig mera. Men kan berätta om hur jag kämpar med min bipolära sjukdom just nu.

Jag får för tillfället lite extra hjälp utanför hemmet. Jag har varit allt för stressad så min bipolära sänkte ner mig lite. Tyvärr är det så med oss som har bipolär sjukdom och andra diagnoser. När det blir för stressigt runt oss, så kan man gå ner sig väldigt lätt. så just nu håller jag på med lite höjningar på mina mediciner. Men som vi alla är människor och vi alla kan må dåligt. Men en sak ska vi ha med oss. Vid alla mörka tider i livet och alla motgångar så finns det alltid ett ljus någon stans där framme. Vi alla har samma rätt att må bra som andra.

Men nu vet ni lite varför jag varit dålig på uppdatering. Men jag kommer tillbaka.

(Bilden är på min golden)
/ Eugenia

Tänkte göra ett kort inlägg om mina diagnoser.

Lite uppdatering som fick komma idag. Jag tänkte jag skulle berätta kort om mina diagnoser. DEt kommer komma en dag längre förklaring. Men tänkte att något kort fattat får det bli så ni vet lite om mig med.

Som rubriken på bloggen så har jag diagnoserna, ADHD, atypisk autism även bipolär sjukdom.

ADHD, brukar vara ganska vanligt att veta vad det är. Men är det lika lätt att förstå hur ett barn tänker och reagerar. Nej jag tror det kan vara lika svårt för alla innan man har lärt sig. Själv tog det tid innan jag lärde mig hantera saker. Det är nu dem senaste åren jag känner av då jag behöver fylla på med en snabb verkande tablett. Denna tablett jag äter för min ADHD heter Ritalin. Det är en medecin som har samma verkan som conserta. finns mera och läsa om dem på www.fass.se.
Denna ritalin har jag lärt mig ta vid stunder då jag kommer upp i varv för mycket eller när det blir en stress med mycket folk runt mig osv. Då jag lätt tröttar ut min kropp och sen reagerar med ilska. Förr kunde jag få riktiga utbrott så min mamma och pappa fick hålla fast mig helt. Mina ögon blev gele färgade och jag låste mig. Det gick inte få kontakt. Mina föreldrar förklarade att det var läskigt att se ögonen så en obehaglig kännsla och att man inte fick kontakt med mig.

Atypisk Autism, Tyvärr vet jag inte jätte mycket om detta. Men vad jag vet är att man är efter en del i utväcklingen. Vi med Atypisk Autism som det heter det betyder att man har Autistiska drag. Som med mig syns det inte utanpå. Men i kroppen märks det mycket. Jag har varit sen i utväklingen både med att komma in i puberteten och i inlärning. Jag har svårt att se skillnad på personer om dem är ledsna arga eller irriterade. Kännslor är jätte svårt för mig. Jag har haft svårt att hålla en konversation eller hoppa in i ett samtal och fortsätta prata om samma sak som samtalet innehåller. Jag har väldigt svårt med ordspråk och med språk för inlärning. Men praktisk inlärning och med djur det går fort och jag klarar det bra som om jag inte hade diagnoser.

Bipolär, Den bipolära har varit och är en kämpan. Bipolär betyder att man går upp och ner i hunöret hela tiden. Ena veckan kan man vara jätte glad. Vilja göra allt och livet har aldrig varit bättre. Man vill bara ut och handla kanske. Leta nytt boende eller vad man har för intressen eller kanske börjar söka massor av jobb. Sen när kroppen är helt slut körd på att gå i varv där uppe hela tiden går man ner sig väldigvt djupt istället. Man får inte riktigt någon balans där imellan. Antingen mår man pyton och pest. Så livet känns meningslöst eller så är man på topp. Medans folk utan diagnoser kan ha en dålig dag eller en dålig vecka som vanligt men kan hantera det och hålla sig på en bra ballans.

/ Eugenia

Tänkte berätta om stöd jag får i vardagen!

Hej, jag berättar nu om min vardag vad jag får för hjälp osv tänkte jag.
När jag skulle fylla 18år beslutade sig jag och min fosterfamilj att jag skulle skaffa en lägenhet, där skulle jag flytta in lite smått som smått och sen öka upp det ända tills jag blev 21år. Men beslutet sattes lite tidigare och jag flytta redan in som 18år. Eftersom det blev tidigare så behövde jag mera hjälp med vardagen än vad jag då hade behövt om jag flytta helt vid 21års ålder. Så när jag var 18år kom det beslut från LSS att jag får bostöds hjälp med mina diagnoser. Dett är då personer som kommer hem hjälper mig att se nu behöver du tvätta, städa, handla mat eller vad det nu kan vara. Dem kom tre gånger i veckan och man kan ringa dem dag som natt om man skulle behöva prata eller undra något. Idag av all denna hjälp jag fått att se detta kan jag idag se det behöver diskas tvätten måste vikas och att det behöver städas. Men det problemet jag har kvar i vardagen än idag som gör att jag får hjälpen. Det är att jag kan inte alltid se att nu måste jag ta tvätten och vika för det blir massor annars. Sen blir diskbänken fylld med disk kanske. Då blir det med en gång för mycket och jag vet inte vart jag ska börja och då gör jag heller inte det som behövs. Men med deras hjälp innom LSS kommer som och sätter upp att dem kanske diskar jag damsuger osv.

Jag får även hjälp av dem med mina medeciner. Jag har svårt att komma ihåg att göra saker om någon säger till mig "ta din medecin nu". ¨Då svarar jag och kanske är ute med min hund och när jag kommer in har jag helt glömt det. Så det har jag fått sätta in hjälp nu sen innan jul då kommer bostödet på morgonen. Plinar på dörren går in och kollar så jag tar medecinen. Om jag inte vaknar har dem nyckel kommer och väker mig. Sen när kvällen kommer så är det samma dem kommer in kollar att jag tar den sen går dem. Tack vare detta stödet får jag min vardag att fungera lite bättre. Jag har lärt mig att ta disken innan det blir för mycket eller tvätten. Men än idag kan det bli för mycket och jag orkar inte ta det då. Men tre gånger i veckan har jag dem samt att dem hjälper mig att köra mig till mina samtal på vuxen psykiatrin. Det gör dem för att jag klarade inte av att komma upp på morgonen och ta mig med en buss. Det gick inte.

Vill också säga att ni får gärna ställa frågor hur jag klarat vissa grejer. Eller om det är något speciellt ni undrar om mina diagnoser. Samt om det är något som jag haft svårt med osv. Allt är välkommet att fråga.

/Eugenia

Jag startar denna blogg för att berätta hur jag klarar ett liv med funktionshinder

Hej,
Jag är 19år och ska fylla 20år till hösten. Jag startar denna blogg för att kunna dela med mig av hur mitt liv ser ut med funktionshinder. Jag kommer berätta om hur mina tankar ser ut och vad som hjälper mig genom livet med diagnoser. Även berätta om mig själv hur jag gör för att klara en vardag så den fungerar med mina svårigheter. Dem som har kunskap om diagnoser vet att man har olika svårigheter med olika saker. Så som att se en vardag hur den ska se ut. Samt att diagnoser gör det svårare att se och förstå saker som är en självklarhet för personer utan diagnoser. Vi med diagnoser kan ha svårt med olika saker, men en sak vi alla ska tänka på är att alla är unika på sitt sätt. Både med och utan diagnoser. Det kan vara svårare för oss med diagnoser att klara av saker som andra i samma ålder som du och jag. Men vi är alltid lika mycket värda och med tiden klarar vi mycket. Men vi måste låta oss ta den tid vi behöver och vi alla har något speciellt med oss sen vi föddes. Vi alla är olika men glöm inte att du är bara en person och du är precis lika bra som alla andra med eller utan funktionshinder. Vi är samma personer som alla andra men vi har mera att få jobba med!

Diagnoser är inte lätt att leva med det är som ett heltids jobb. Men du, jag och alla andra här på våran planet är precis lika mycket värda.

vi är,
PRECIS LIKA UNIKA, FINA, LIKA MYCKET VÄRDA OCH VI ALLA ÄR PERFEKTA PÅ VÅRAT SÄTT!

/ Eugenia