Hej,
Jag har varit mycket dålig på uppdatering. Men min bipolära sjukdom tog mig långt ner. Så jag behövde akut hjälp innom sluten vård. Jag valde att ta den hjälpen för jag såg att de var till behov. Många skäms över att ta hjälp på sluten vård, men varför skämmas för sin sjukdom?
Varför skämmas för att man mår dåligt.
Det kan hända precis vem som helst att behöva ta sluten vårdens hjälp innom psykiatrin. Jag kan dra ett exempel om en person jag mötte utanför psykiatrin.
Det var en mycket fin person med familj, jobb och fullt frisk utan diagnoser. Efter att vi pratat ett tag berätta jag om mina diagnoser och qtt jag fått ta slutenvårdens hjälp. Denna person berätta då att hon jobba innom psykiatrisk vår och nyss fick ta slutenvård behandlingen själv.
Jag fick då upp ögonen och såg att verkligen vem som helst kan behöva den vård.
Men tillbaka till mig. Jag tänkte berätta om vården där inne. När jag väl kom in på akuten på psykiatriska mottagningen fick jag vänta på min tur att träffa en läkare. När det väl var min tur fick jag förklara min situation och att den blivit sämre. Efter att jag pratat klart med läkaren konstaterade han att jag vat i behov av inläggning. Jag fick då komma upp till avdelningen. Väl på avdelningen gick jag och la mig sv orklös het. Jag var så utmattad av ångest och inte sovit på flera nätter. Efter några dagar där inne inlåst tillsammans med massa andra folk med olika besvär får jag träffa en läkare igen. Denna gången konstatera läkaren efter att kollat över min medicinering, att jag hade allt för liten dos av min stämnings stabiliserande
Medecin. Jag fick då veta att jag inte ens hade en barn dos, av den medicin som ska hjälpa mig med den bipolära sjukdomen. Dem konstatera att jag ska vara kvar tills den är helt insatt och jag är mera stabil i mitt psyke. Jag grät varje dag där inne. Det var en kämpan hade inte någon familj runt mig där inne. Jag sakna min hund. Men jag var tvungen att kämpa för att sedan komma hem till alla. När medecinen börja göra verkan blev det bättre jag såg allt i en annan värd. Jag var inte alls lika ledsen och ångest fylld. Jag träffa bra vänner där inne och vi blev som en familj och stötta varan i allt. Väl efter två och en halv månad var jag klar för utskrivning. Jag fick då beröm att jag klarat mig med så låg dos i nästan ett och ett halvt år. Jag fick äntligen komma hem till min säng och min lägenhet samt mina djur. Jag var så glad men innan utskrivningen hade vi en vårdplanering hur vården skulle
Fortsätta hemma. Denna vårdplanering tänkte jag berätta mera om nästa gång.
Hoppas ni har förståelse för dålig uppdatering.
Glöm inte att ta vård om ni behöver. Det är då ni är starka ni visar mogen het och att ni vill ha hjälp till ett så bra liv som möjligt. Det är av styrkan man gör det oavsett vad alla andra säger. Dem riktiga och ärliga personerna i livet finns kvar oavsett vilken hjälp du tar eller vilka diagnoser vi har. Kämpa på nu vi klarar mer än vi tror med diagnoser. Ta det bara i din takt!
Mvh eugenia.
