Hon heter Nadia Salwin och skriv ett så bra inlägg om ADHD, så jag ville idag dela med mig av denna länk som är så bra skrivet av Nadia.
http://blogg.improveme.se/mardromsmorsan/
Men jag tänker ofta på bloggen.
Här berättar jag om hur det är för mig att leva med funktionshinder!
Hej alla fina människor!
Idag kommer jag berätta hur min ADHD påverkar mig. Samt dra några olika situationer som har hänt under mitt liv.
Som sagt jag lever ju varje dag med min ADHD och jag måste acceptera det. Jag måste lära mig att leva med detta funktionssättning. Min ADHD påvärkar mig dygnet runt. Ena morgonen vaknar jag på ett gott humör pigg och alert. Men en annan dag kan jag vakna som en vansinnig tiger!
När jag vaknar som en vansinnig tiger kan jag bara fräsa ut fula ord be folk att verkligen försvinna. Problemet är det att dem gångerna detta händer har jag inte fått mina timmars sömn som jag behöver!
För att jag ska må bra och vakna pigg behöver jag lägga mig senast 22.00 på kvällen och sova till klockan 09.00-10.00 på förmiddagen. Om jag heller inte får denna sömn innebär det att min dag är jätte svår oavsett om jag tar medicin för min ADHD. Tyvärr är jag lite slarvig med detta och får in mina impulser nu mera på kvällen.
Vad händer där då och varför tänker kanske ni nu.
Jo det är nämligen såhär. Jag blev utredd att jag fungerar bäst både i inlärning och omgivningen från klockan 13.00 vid lunch. Detta är också väldigt märkligt. Men detta är verkligen något som märks. Får jag en tid på psykiatrin innan 13.00 så börjar det med att jag lyfter luren ringer mamma å bara skriker av ångest. "fattar du inte jag orkar inte. Ring och säg att jag är sjuk".
Alltså där är hela dagen förstörd. Det samma var i skolan när jag var liten. Tillslut fick jag börja vid 10.00 då fungera skolan bättre.
Detta är hur viktigt tider är för mig.
Nu tänkte jag dra situationer om mig vid olika tillfällen som hänt.
ett utbrott för mig kan se ut på detta sätt.
(Jag kommer hem till min mamma och pappa & dem gör iårdning så vi ska äta gott och ha det trevligt när jag kommer. Jag är på bra humör hela tiden. Sen kommer det ikapp mig hur arg jag är för att mitt stödboende har tjatat så under dagen på mig om olika saker. Precis i den stund börjar det bara koka inom mig. Sen frågar min mamma mig kan du vara snäll och duka. Det första som kommer ut så är "nej orkar inte" hon frågar mig snällt igen jag fräser till puttar bort stolen och säger fattar du inte jag orkar inte!
mamma brukar oftast bara säga usch vad tråkig du är när du är så otrevlig när vi försöker göra en trevlig kväll åt dig. Antingen går jag bara ifrån knäpptyst eller så exploderar jag kastar saker skriker och gapar jag ska inte ha någon j..vla mat! Där svartnar det jag vet inte vad jag gör osv. Men tillslut gråter jag det är då det släpper. Idag är det inte sånna utbrott längre. Jag blir oftast sur arg och ledsen på samma gång men då brukar jag be dem gå. Eller så lägger jag på luren i örat. När jag var liten å bodde hemma då var det extremt illa. Jag kunde slå min mamma och pappa. Jag spotta på dem kallade dem alla dessa fula ord. Men jobbigast är att jag minns inte vad jag gjort eller sagt efter.
Men idag fungerar det bättre jag har fått så mycket hjälp av omgivningen med ilskan. Dock kan jag inte riktigt sätta ord på vad som hjälpt mig riktigt. Vet inte om min mamma kan svara på det heller. Under dessa år har det varit mycket tårar ilska och utmattning hos både mig och dem som finns runt om mig. Detta med ilska kan jag inte förklara hur jag riktigt kommit vidare. Kanske min mamma vet och kan få lov och lägga ett kort inlägg på bloggen om detta.
Nu kommer min impulsivitet. Oj oj oj.
Denna har jag skrattat ofta för..
Mina in pulser består både i ilskan men oftast i vardags livet.. Jag får helt plötsligt för mig. Jag måste ha ett par skor NU NU NU. Vad gjorde jag jo jag kollade kontot jag hade tex 300kr och skorna jag ville ha kanske kosta 250kr.
Jag tänkte inte ett steg längre jag köpte skorna och kom på efter ett tag. "hur ska jag nu kunna köpa mat osv i två veckor"
Där kom ett stort problem och jag fick utbrott och blev förbannad och ville bara ha mina pengar tillbaka. Men det var ju försent kanske. Gråter och är arg och min mamma får ta det.
Men hur lärde jag mig då att hantera impulserna. Jo dem finns kvar men inte i samma mängd. Vi gjorde upp jag och min mamma att jag skulle ringa henne om jag ville köpa något och hon kollade om jag hade råd. Där lärde jag mig en impuls men arg kan jag bli när jag vill ha saker osv. Men sen kommer impulserna tex då jag får för mig mitt i natten aTT jag ska baka kladdkaka men tänker inte alls på vad klockan är utan jag bakar den och är uppe allt för länge. Ist för att ta och baka den dagen där på. Men det har jag lärt mig genom att folk säger till mig "har du tänkt igenom detta eller är det bara dina rastlösa ben"
mycket riktigt benen bara kryper!
nu ska jag också vara ärlig när jag sitter och skriver detta har jag skrivit allt för länge och långt så jag sitter just nu och skakar med mina ben och är jätte stressad. Min mamma ska snart komma jag måste diska och min granne ska också komma när som. Just nu reser sig ilskan jag vill bara sluta skriva men jag fortsätter jag måste lära mig.
Jag är jätte arg just nu i kroppen för jag har tänk allt för mycket och tycker detta inlägg är jätte dåligt. Men jag försöker!
jo med impulserna är det så att alla sagt till mig att lugna mig och tänka igen. Därför har jag lärt mig hantera dem bättre.
Min hyper aktivitet är värst den har jag svårt med. Den gör att jag skrattar pratar jätte högt bara vill klättra på väggar. Samt att allt är jobbigt alla ber mig vara tyst. Men hallå jag vill ju prata vad är det för fel med att prata. Jo omgivningen tycker ju att munnen går i ett. Men vad lär jag mig med att folk säger till mig jo att känna av min hyper i kroppen så just därför har jag förstått när min hyper kommer till kroppen. Min hyper aktiva sida kommer då jag är jätte glad eller har jätte roligt eller då jag är under stimulerad. Men i denna situation väljer jag att antingen ta en extra rivaling eller också försöka lugna mig det beror på hur illa det är. Men det som jag har fått mest hjälp med i min adhd är att folk roligt mig sagt till mig hur jag beter mig osv.
Förlåt mig men jag måste avsluta här jag orkar inte skriva mera. Detta var kanske fel dag. Jag ska försöka skriva detta lite mera osv men ver inte när. Detta var ett svårt inlägg för jag har fortfarande svårt med min adhd men inte på samma höjd som för några åresedan.
men som sagt jag medicineras med ritalin för min adhd tar jag inte den går det inte prata med mig. Då gapar jag och skriker. Skriver en dag eller då jag har mera lugn hoppas jag
Vill också berätta för er att jag kommer endast komma med inlägg lite då och då. Ber ni om att få höra mera om någon av mina diagnoser eller vill att jag ska skriva om något speciellt så kan det ta lite tid.
//eugenia
Hej, hoppas alla haft en bra tid efter förra inlägget.
Jag fick en kommentar på att berätta mera om mitt liv med ADHD.
Just nu sitter jag och skriver om min ADHD.
Jag försöker bli klar så fort som möjligt. Men eftersom jag nu mera bara kan blogga från mobilen så tar det mera tid. Jag sitter och skriver på mobilen för att kunna görklara så gott det går.
Nu är jag påväg in till min samtalskontakt. Så tänkte att jag uppdaterar om hur detta gick och vad vi kommer fram till.
Jag hoppas att ADHD inlägget kommer in senast imorgon eller senare ikväll/natt.
Mvh Eugenia
Hej,
Jag har verkligen fastnat i vad jag ska skriva om. Jag skulle behöva lite tipps vad ni vill höra. Om ni har frågor om diagnoser. Eller om ni vill höra något speciellt som jag kan berätta om i mitt liv. Eller vad som helst. Jag svarar gärna på alla frågor å skriver gärna inlägg om de ni vill veta!
För tillfället har det varit jätte tyst på bloggen! Jag har haft kattungar livet har varit en turbulens å ett hårt kämpande. Med mycket tårar å mycket händelser. Så som sjuk hund, missfall, förhållande problem och psykiatrisk vård. Som sagt just nu är det en svår tid men vill verkligen blogga. Men det har varit mycket tungt i livet.
Hoppas några läsare är kvar och kan ge tipps om vad jag ska skriva.
Mvh eugenia
Och här kommer två bilder. Den ena bilden är en av kattungarna. Den andra fick ni se vem jag är som skriver.
Hej,
Jag har varit mycket dålig på uppdatering. Men min bipolära sjukdom tog mig långt ner. Så jag behövde akut hjälp innom sluten vård. Jag valde att ta den hjälpen för jag såg att de var till behov. Många skäms över att ta hjälp på sluten vård, men varför skämmas för sin sjukdom?
Varför skämmas för att man mår dåligt.
Det kan hända precis vem som helst att behöva ta sluten vårdens hjälp innom psykiatrin. Jag kan dra ett exempel om en person jag mötte utanför psykiatrin.
Det var en mycket fin person med familj, jobb och fullt frisk utan diagnoser. Efter att vi pratat ett tag berätta jag om mina diagnoser och qtt jag fått ta slutenvårdens hjälp. Denna person berätta då att hon jobba innom psykiatrisk vår och nyss fick ta slutenvård behandlingen själv.
Jag fick då upp ögonen och såg att verkligen vem som helst kan behöva den vård.
Men tillbaka till mig. Jag tänkte berätta om vården där inne. När jag väl kom in på akuten på psykiatriska mottagningen fick jag vänta på min tur att träffa en läkare. När det väl var min tur fick jag förklara min situation och att den blivit sämre. Efter att jag pratat klart med läkaren konstaterade han att jag vat i behov av inläggning. Jag fick då komma upp till avdelningen. Väl på avdelningen gick jag och la mig sv orklös het. Jag var så utmattad av ångest och inte sovit på flera nätter. Efter några dagar där inne inlåst tillsammans med massa andra folk med olika besvär får jag träffa en läkare igen. Denna gången konstatera läkaren efter att kollat över min medicinering, att jag hade allt för liten dos av min stämnings stabiliserande
Medecin. Jag fick då veta att jag inte ens hade en barn dos, av den medicin som ska hjälpa mig med den bipolära sjukdomen. Dem konstatera att jag ska vara kvar tills den är helt insatt och jag är mera stabil i mitt psyke. Jag grät varje dag där inne. Det var en kämpan hade inte någon familj runt mig där inne. Jag sakna min hund. Men jag var tvungen att kämpa för att sedan komma hem till alla. När medecinen börja göra verkan blev det bättre jag såg allt i en annan värd. Jag var inte alls lika ledsen och ångest fylld. Jag träffa bra vänner där inne och vi blev som en familj och stötta varan i allt. Väl efter två och en halv månad var jag klar för utskrivning. Jag fick då beröm att jag klarat mig med så låg dos i nästan ett och ett halvt år. Jag fick äntligen komma hem till min säng och min lägenhet samt mina djur. Jag var så glad men innan utskrivningen hade vi en vårdplanering hur vården skulle
Fortsätta hemma. Denna vårdplanering tänkte jag berätta mera om nästa gång.
Hoppas ni har förståelse för dålig uppdatering.
Glöm inte att ta vård om ni behöver. Det är då ni är starka ni visar mogen het och att ni vill ha hjälp till ett så bra liv som möjligt. Det är av styrkan man gör det oavsett vad alla andra säger. Dem riktiga och ärliga personerna i livet finns kvar oavsett vilken hjälp du tar eller vilka diagnoser vi har. Kämpa på nu vi klarar mer än vi tror med diagnoser. Ta det bara i din takt!
Mvh eugenia.
Copyright © 2009 Ett liv med diagnoser, så som Atypisk autism, ADHD osv. All rights reserved. Mall sKapad av Anshul Sponsrat av Blogger mallar | Craps